föräldraskap
Men en sak är säker , det är banne
mig ännu svårare att vara bonusförälder.
När ska jag tycka, säga lägga mig i och
när ska jag det inte?
Någon som vet?
Hej Anna!
Usch ja... Det där är jättesvårt - jag vet! :-)
Min "gubbe" har en son sedan tidigare som är 12 år nu och vi har haft precis samma diskussioner genom åren... Och ärligt talat vet jag inte om vi kommit fram till någon egentlig "lösning" eller medelväg ännu..?! Antingen gör man liksom för mycket eller för lite, känns det som..
Angående din "bonussons" utbrott, så vet jag allt för väl hur det kan gå till... När det är som värst med A, så skriker han vilt, sparkar, slåss, slänger sig på golvet, kastar saker, gråter - och är fullständigt okontaktbar..! Hemskt och frustrerande! Och tyvärr har det ju lett till att man själv stått där och skrikit i slutändan i ren desperation - jättemoget och pedagogiskt.. Massor med dåligt samvete här kan jag lova!
Och jag tycker synd om Dig, som liksom jag verkar få dra det tunga lasset! Det ÄR jättetufft och krävande att ta hand om ett barn med dessa svårigheter och det blir ju inte lättare av att det finns fler barn i hushållet som behöver tid och uppmärksamhet.. Ensam är definitivt inte stark alla gånger (om någon?!)!
Hoppas Ni får den hjälp ni behöver så snart som möjligt - och "ligg på dom"! Det fick jag göra...
Lycka till!
Kram,
Anna
Jag är inte rätt att uttala mig- jag har levt med en man sista dryga 4 åren som har ett barn sedan innan. Vi har nu separerat och jag kan tala om att till 95% beror separationen på att han o jag inte kunde enas om saker och ting vad gällde barnen. Hans dotter skulle inte behandlas lika som mina barn. Hon skulle ha fördelar. Jag fick inte ha åsikter. Mamman lade sig i hela tiden och det var
K A O S i alla år. Jag kan inte ge råd..mer än att jag ff tycker att de barn som lever under mitt tak- de behandlar man lika. De är lika mycket värda. Har samma regler ( beroende på ålder så klart ), det får inte bli orättvisor. OCH man pratar igenom saker och ting som rör barnen.
Kram Joa
